Det var oerhört tungt att inse, att jag som 23 åring skulle bli tvungen att lämna det jag älskade mest. Det skulle bli omöjligt för mig att fortsätta ridningen. Aldrig mer tävla i hästhoppning, mitt aktiva träningsliv och dagliga arbete.
Att aldrig veta hur dagsformen var och inse att kroppen inte fungerar som jag vill längre var otroligt tufft.
Efter tre år av behandlingar och sjukgymnastik gav vårdsystemet upp. Vid 26 års ålder gav de mig domen: Du kommer leva som sjukpensionär resten av livet.
Aldrig i livet, sa jag.
Istället för att ge upp började jag plugga anatomi, utbildade mig i det mesta som har med kroppen att göra. Jag provade alla behandlingar och träningsformer som fanns att hitta för att komma tillbaka. Vissa saker fungerade i stunden och andra gav bakslag. Men jag gav aldrig upp utan lät min envishet driva mig framåt. Tids nog blev framstegen fler än bakslagen och jag fick en ovärderlig insikt: Det är helheten som är avgörande.
Det tog tio år innan min kropp fungerade igen och fortfarande idag måste jag tänka på vad och hur jag gör saker eftersom skadan i nacken är kvar.
Tack vare att jag arbetar med helheten har jag en kropp som fungerar långt bättre än många andras trots min skada.
Det handlar om grundstyrka, en hållning som stärker kroppen och en rörlig kropp som låter mig göra allt det roliga i livet som en gång trodde skulle vara omöjligt för mig.
Ibland frågar jag mig om det var värt allt arbete. Det var värt varje sekund och jag är
otroligt tacksam för allt jag gått igenom. Idag tävlingsrider jag igen! Jag har gjort klassikern, sprungit ett fjällmaraton och en mängd olika hinderbanelopp. Min resa tände en gnista inom mig och gav mig en verktygslåda full av erfarenheter, metoder och sätt att ta en till önskade hälsoresultat på ett snabbt och effektivt sätt.
